Sommaren 1349 kom ett pestsmittat engelskt fartyg till den norska handelsstaden Bergen. Pesten fick snabbt fäste i staden och spred sig ut i landet och österut. Till Sverige nådde pesten 1350.

Det är oklart hur många människor, eller hur stor del av befolkningen, som dog i samband med digerdöden, då den härjade i Europa under 1300-talets mitt. Norska forskare har hävdat att Norges befolkning reducerades med mellan 50 och 65% till följd av pesten. De svenska dödstalen brukar uppskattas till ungefär en tredjedel av befolkningen.

Befolkningsminskningen medförde att många gårdar lades öde och att det uppstod en brist på arbetskraft. Stora godsägare hade svårt att få bönder till sina gårdar, vilket medförde att de var tvungna att sänka arrendepriserna i den ökade konkurrensen. Bönderna kunde ställa krav och fick i allmänhet förbättrade levnadsförhållanden.

Digerdöden sammanföll med det som brukar benämnas som den senmedeltida agrarkrisen. Innan pesten hade befolkningen ökat, vilket troligen medförde att man överexploaterade jordarna och urlakade dem på näringsämnen. Till detta kom en klimatförsämring där temperaturen sjönk.

Det skulle dröja in på 1400-talet innan befolkningen återhämtade sig från denna jordbrukskris.