Efter Margaretas död 1412 var Erik av Pommern ensam regent i unionen. Erik förde en offensiv politik mot Slesvig och kom också i väpnad konflikt med Hansan när tullen i Öresund höjdes. För att finansiera krigspolitiken tvingades Erik höja skatterna, vilket orsakade missnöje runt om i unionen.

I Sverige skulle missnöjet mot Erik till slut ta sig uttryck i öppet uppror. Det blossade först upp i Bergslagen där bergsmännens export hade drabbats hårt i konflikten mellan unionen och Hansan. Upprorsmännen fick sedan stöd av andra landsändar och det svenska rådet anslöt sig också, om än först motvilligt.

Det verkar ha funnits en rad olika orsaker till motståndet mot Erik. Förutom bergsmännens missnöje med konflikten med Hansan, så klagade bönderna över de ökade skatterna. Man beklagade sig även över de av Erik tillsatta utländska fogdarna, som man ansåg gick för hårdhänt fram. Adeln var även de missnöjda med utnämningarna av tyska och danska fogdar, men mer för att de själva suktade efter samma ämbeten. Kyrkan oroade sig för att kungen la sig i vid biskopstillsättningar.

Upproret fick alltså en stor spridning och uppslutning och Erik förlorade snart makten i Sverige. Ledaren för själva upproret, lågadelsmannen Engelbrekt Engelbrektsson, dödades emellertid i en privat konflikt och initiativet gick därefter över till det svenska riksrådet.

Erik blev sedan avsatt även i Norge och Danmark och bosatte sig därefter på Gotland där han under några år försörjde sig på bland annat sjöröveri.