Norge hade 1814 motsträvigt tvingats acceptera unionen med Sverige. De båda rikena skulle ha en gemensam kung och vara allierade i krig men annars avhängiga. Norge hade ett eget parlament, Stortinget, men regeringen utseddes av kungen, som mestadels uppehöll sig i Sverige. Utrikespolitiken skulle också vara gemensam, vilket väckte opposition, då handeln och sjöfarten var viktiga inkomstkällor för norrmännen.

1884 kunde parlamentarismen införas i Norge sedan den kungavänliga regeringen avskedats och dömts till brott mot författningen. En ny regering med stöd i Stortinget tillsattes och ett reformarbete startades.

Efter 1884 kom unionsfrågan att vara den stora politiska frågan i Norge. När norrmännen började etablera egna konsulat väckte det stor bestörtning hos svenskarna, som hävdade att det var ett brott mot den gemensamma utrikespolitiken. När kungen Oscar II vägrade skriva under ett stortingsbeslut om konsulatväsende 1905 avgick den norska regeringen som ett svar på detta. Kungen vägrade dock att godta avskedsansökan varpå Stortinget svarade att då kungen inte hade någon regering att styra med så kunde unionen betraktas som upplöst.

Sverige accepterade dock inte Norges syn på saken och båda länderna började rusta militärt. Samtidigt inleddes emellertid förhandlingar i Karlstad, vilket kunde resultera i en helt fredlig skilsmässa efter några smärre kompromisser.